Följ med till Canada och res en runsten till minne av Leif Erikssons upptäkt av Amerika.

* * * * * *Resan till Vinland år 2000

Leif Erikssons runsten sändes med båt till Kanada den 5 juli 2000.
Jag hoppades på en inbjudan av Canada för att själv kunna vara med vid invigningen och resningen av runstenen. Men det kom aldrig någon och mina egna möjligheter att ta mig dit var obefintliga, pengar saknades och det fanns inga flygbiljetter, jag gav upp.

Endast en vecka före invigningen ringer en person från UD, utrikesdepartementet. Han säger: "Vi vill hjälpa dig att komma till Canada så att du kan vara med på invigningen, se till att stenen blir rest på rätt sätt och representera Sverige, vill du åka?" - Ni vet nog redan svaret ;-) Det blev: - "Jaaa tack!"

Onsdag 26 juli 2000 klockan 07.45 blir jag bryskt fråntagen min täljkniv vid Arlandas säkerhetskontroll. Självklart hade jag rest med "folkdräkten" på och till mina vikingatida kläder hör ett bälte med kniv hängandes intill tjurpungen.
Nu blev kniven bryskt nedpackad i en liten låda för egen färd till Canada.

TIPS!
Bredband
klicka här
följ resan med stora bilder


13.00 lokal tid landar jag på St: John´s flygplats, sydöstra Newfoundland, och ska ta mig 111 mil mot norr. Inget flyg, tåg eller buss fanns så jag hade fått en bil förbokad. När biluthyraren hade fyllt i alla papper och allt var klart så saknades bara en sista sak, ett kreditkort...! Otur! - Jag som aldrig har ägt ett kreditkort.

Jag fick inte hyra någon bil. Jag kontaktar Sverige men där är för sent och jag måste vänta till morgondagen. Sent på kvällen söker jag mig upp i en närliggande dunge och sover där under bar himmel. Tur att man är viking :-) Under nästa dag löste det sig genom rådigt ingripande från min granne och vän Ronnie Lindblad hemma i Sverige

1:a natten - sov i dungen intill flygplatsen

Under min väntan på hyrbil mötte jag ett norskt par, Arne och Ingrid. De var också på väg till invigningen och hade också fått hjälp av norska UD. Arne och Ingrid hade tänkt flyga upp dit från St: John´s men det fanns inga flyg kvar. Nu fick de i stället lift med mig och en lång, men mycket trevlig resa började på fina vägar i ett underbart landskap.

Vi stannar första gången efter 15 mil vid en iordningställd utsiktsplats.
Landskapet var vilt, orört och mycket vackert. Befolkningen på Newfoundland levde mest efter kusterna så vägen tvärs genom Newfoundland är ganska öde, men rak och fin utom vid bergspassen där blir bromsarna varma och det slår lock för öronen.

Även fast det var sommar och varmt (på dagarna) så kunde man se på träden att de hade ett hårt liv. Starka vindar, kyla och mycket snö på vintern gjorde att träden ibland saknade grenar och var krumma efter vindarnas tryck, många hade inte orkat och var döda. Vi är nära trädgränsen och skulle under vår resa mot norr se träden försvinna helt

Vi är nära trädgränsen där livet är hårt för tallen

Sent på eftermiddagen hittar vi en rastplats som bjuder på rent, kalt och friskt källvatten. Vi passar på att fylla våra vattenflaskor.

På kvällen passerar vi en nationalpark i mörkret. Vägarna gick upp upp och sedan ner ner, det slog för lock i öronen och när vi äntligen har passerat passet så hade vi kommit 65 mil och nått Newfoundlands västra kust. Nu var jag trött och ville vila en timme på en mörk rastplats.

En timme blev fem timmar, ordentligt utsövd vaknade vi i gryningen och fick se solen gå upp bakom några höga berg i öster. De första strålarna visade en uppbyggd utkiksplats med fast kikare mot en enorm myrmark med stora berg i bakgrunden, tjusigt!

Jag stoppar ett morgontrött öga i kikaren och där, mitt i bild, som om det vore en scen tagen ur en förstklassig naturfilm ser jag en vithövdad havsörn uppvaktad av två korpar. Jag väcker mina norska vänner och tillsammans följer vi korparnas uppvaktning av örnen under lång tid.

Utsikt mot vithövdad havsörn uppvaktad av två korpar

Vi åker 25 mil till ut efter kusten. Vågorna har vittrat bergen som fått skarpa kanter som sluttar ner mot ner mot stranden som i sin tur är fyllt av vitnande pinnar och grenar som vågorna har vräkt upp på land.

Längre norrut efter kusten dyker fiskebyar upp, små samhällen som lever av fiske och jakt. Det känns lite öde och vi har stora svårigheter att hitta någonstans där det serveras frukost.

Enda bebygelsen är efter kusterna - jakt och fiskebyar

Vi letar och letar bland vita hus som helt saknar tomter, träd och trädgårdar. Befolkningens intresse är riktad mot havet och fisken som finns däri eller jakten i den orörda, vilda naturen. Det kan vi se när vi väl hittar en restaurang, uppstoppade älgar och renar på väggarna och en diger fiskmeny.

12.00 - L´Ans aux Meadows och Vinland
Milleniumfirandet börjar om två timmar och sista biten av resan bestod av köer, bussar och vakter. Vi är tvungna att ställa bilen och fortsätta sista milen med buss. Från platån ser vi äntligen ner över Newfoundlands norra udde och Norstead.

Jag lämnar Arne och Inger och tar mig ner i folkmassorna. Här väntar 15 000 personer på att få se när vikingaskeppen ska komma inseglande. Mängder av canadensare, amerikaner och svenskättlingar blandas med vikingar från norden. Stämningen är hög, skeppen kommer inte vid utsatt tid, vi väntar.

15 000 väntar på att skeppen ska segla in

Plötsligt ses de första skeppen vid horisonten, det isländska skeppet Islandingur kommer först, eskorterad av de mindre skeppen. Musik börjar spelas i enorma högtalare och en artist står på ett skär och sjunger gladcountry och helikoptrar surrar i luften. En minst sagt ovanlig miljö ute i vildmarken...

Islandingur stannar upp framför bukten synlig för folkmassorna. Skeppet visar upp sig från sin vackraste sida. På bilden far det svenska (gotländska) skeppet Krampmacken omkring. Plötsligt åker en vit snabbgående motorbåt ut till skeppet.

Den vita plastbåten hämtar besättningen från skeppet och tar dom mot land, de ska hålla tal. Under tiden samlas de övriga skeppen sida vid sida runt Islandingur utom två svenska båtar som går mot land.
Tälja från Norrtälje och Krampmacken från Gotland dras upp på land. Man packar ur de vackra båtarna inför folkmassorna som står vid stranden till den nybyggda vikingatida storgården.

Sedan hålls det tal i tre timmar och under den tiden ligger de övriga skeppen på parad i buktens mynning.

Övriga skepp poserar i utkanten av bukten

Olika grupper med anknytning till Leif Erikssons upptäckt av Vinland finns på plats, lokala indianer och inuiter från Grönland. Här poserar de i sina vackra kläder för en fotograf.

Jan Johansson från Aifur fyller på sin matskål.

I samma sällskap finns Tofta som här höjer en skål. Tack vara honom har vi på Adelsö fått båten Tjalve så att vi numera kan ta oss ståndsmässigt till Birka när vi vill.

En av mina favoritbilder från resan, en tvättäkta amerikan med tre kameror, två klockor, cowboyhatt och dollargrin. En liten skylt på magen visar att han heter Charlie.

3 kameror - 2 klockor - hatt - dollargrin och heter Charlie

Runstenen hann inte resas innan invigningen så det blev bestämt att det skulle göras dag 2. Efter en god natts sömn på platån ovanför byn togs denna bild över några av vikingarnas tältplats ute på udden framför storgården Norstead. Bakom udden ses två öar och sedan finns där bara valar, isberg och till slut Grönland.

Runstenen har fraktats i container till Newfoundland och oturligt nog placerats längst in. Containern i sin tur är placerad i myrmark vilket skulle visa sig vara anledningen till att stenen inte blev rest innan invigningen.

-Oj, längst in ligger runstenen som nu ska ut

Lådan bryts upp och den nära två ton tunga stenen kan återigen beskådas. En samlad trupp av regnblöta vikingar orkar inte vänta på att ledningen för Norstead ska komma med truckar m.m. för att få ut stenen. Containern töms på sitt innehåll och någon räknar ut hur många som behövs för att dra ut stenen för hand.

Många vikingar kom till undsättning - tack alla!

Det behövdes många, men vi var också många och efter en stunds hej och hå så närmar sig stenen öppningen.

Inget är omöjligt för vikingar - samlad trupp drar 2 ton Vätögranit

Sista biten får vi ta hjälp av pallyftar. Sedan flyttas stenen med truck hela vägen ner till storgården och i regnet reser vi den på bästa tänkbara plats med ristningen vänd mot havet.

..och ut kommer den med diverse hjälpmedel

Ett tal hölls där jag berättar om stenens framtid de närmaste 5 000 åren, om stenens symboler och slutligen runinskriften:
VTTA and Barbara Genge raised stone to commemorate the exploration of North America by Leif Eriksson in year thousand. Kalle rista

Invigningscermoni - VD Barbara Genge är med och uppdraget blir slutfört

Överst är en solkompass, en kopia av ett grönländskt fynd, omgärdat av solstrålar eller om man vill, ett kors. Allt upphängt i den runbärande drakens kropp. Under solkompassen finns det skepp som är VTTA´s loggo. VTTA = Viking Tourist Trail Accosiation

Resultatet av många månaders arbete - en ny runsten är rest

Stenens vackra placering gör att den snabbt blir ett populärt fotoobjekt, speciellt av mig själv...
Nedan, runstenen ur olika vinklar.


Mina vänner Arne och Inger från Norge och Dotes från Gotland hade huggit varsina runstenar som gåva, så här ser de ut.

Gotland och Norge gav varsina stenar som gåva

Krampmackens sten är naturligtvis av kalksten

Under eftermiddagen dag 2 besöker vi orginalboplatsen bara 2 km bort. Intill de arkeologiska lämningarna har man byggt upp rekonstruktioner som smälter ihop med det karga, vackra landskapet.

Dags att besöka orginalboplatsen i L´Ans aux medows

Väl på plats slänger jag mig på rygg i ett av husen. Vallarna som visar husens form för tusen år sedan syns svagt på bild, men dom är där.

I denna husgrund kanske Leif sov en gång för 1000 år sedan

Nu besöker vi de 20 år gamla rekonstruerade husen.

Vi går mot de rekonstruerade husen straxt intill

Väggarna är uppbyggda
av tjocka lager av torv.

Impnerande 20 åriga hus med tjocka väggar av torv

Utanför sitter en "vakt". Han informerar besökarna och jag fastnar i ett långt samtal om boplatsens historia. Han säger att bara 30 % är utgrävda och mer finns att hitta. Under samtalets gång täljer han på en träfigur som han sedan ger bort till barnen.

Vakt - guide och informatör i forntida kläder gav rätt känsla

Efter en stunds inspektion av husens utsida är det dags att se dem invändigt, jag går in.

Dags att se husen från insidan - jag går in

Ytterligare två "vakter" finns här inne. Jag har ingen blixt till kameran så den ända bilden blir på husfrun som arbetar med ett tygstycke i skenet från en av takgluggarna.

Fler levande personer finns här som man kan svara på alla frågor

Ca 500 meter bort finns ett museum. Vi går dit och ser en film av boplatsens upptäckt 1960 och får även se det slutgiltiga beviset för att platsen är 1 000 år och med nordiskt ursprung, en vikingatida bronsnål.

På museumet 500 meter bort finns beviset - Ringnålen

Väl tillbaka i Norstead beslutar jag mig för att inspektera och dokumentera den
vikingatida storgården som byggts upp.

Tillbaka till Norstead och de större och nyare husen

Husen är väl tilltagna för att kunna ta emot ett stort antal besökare. De är inte lika välbyggda som rekonstruktionerna vid orginalboplatsen men ser ändå bra ut.

Alla husen har täckts med torv och växande gräs. Här är ett av de mindre husen.

Leif Eriksson lät kristna sig år 999 och det gör honom till hjälte på Newfoundland. Kanske det också är ett tungt argument för att få bygga denna anläggning och denna träkyrka på bilden.

Diplomatisk byggnad ger medvind i Canada - en kyrka

Mellan husen och runstenen på stranden finns en äng med plats för kämpande vikingar. Gräl utbryter med påföljande slagsmål.

Sista bilden visar eftertankens kloka verklighet, vad gick snett?

Min utflykt går vidare till Täljas besättning där jag fick ingå under min tid i Norstead.
Det här skeppslaget är bland de goaste jag mött, de gav så mycket inspiration att vi nu mer har ett eget skeppslag på Adelsö, även fast vi inte har någon riktig båt i skrivande stund. Några hamnade på bild.


Tältet	Gunilla Fornstål ansvarig för Täljas väl och ve under resan till Canada	Lars Widerberg Lika lugn och snäll i Canada som på bilden.	Petter Hallegren och Sandra Hammarberg höll humöret på topp.	Robban talar med Charles Audette från det Holländska skeppet orm.	Daglig tur med skeppet Tälja

Det snabbaste av alla skepp "Glad av Gillberga", från Värmland, hade även ett praktfullt tält med vadmalsduk. Smeden Lars Erik-Wiss talar utmärkt engelska, men röjer sig var 15:e minut, jag vet. Vi hade vår första livliga diskussion i mörkret om brölhorn på engelska i 15 minuter :-)

Besättningen på Glad har ett av de vackrare tälten

I tältet bor smeden vars namn jag ännu saknar - hjälp mig!

Hans recept på fackla måste jag prova, "Smält lika delar fläskfett med bivax och låt stelna i en rulle med lintyg så får du en vacker, tålig låga som luktar god mat."

50% bivax & 50% fläskflot med lintygsveke brinner "gott" och länge

Den mest tragiska delen av resan var att se det trasiga skeppet från Holland. Byggt för hand under fem år och tappad från kranbil. Nu stod den uppställd på land med trasig för.

Man blir förbannad - tappa en så vacker båt - hoppas den går att laga

En förutsättning för att jag skulle få hugga en runsten till denna plats var att ledningen för Norstead visste att jag fanns och kunde göra jobbet. Olle Hoffman från Viking Heritage var den som tipsade. Här är första gången jag fick möta honom, han visade vikingatida orginalföremål för besökare i Norstead.

Olle Hoffman visade orginalfynd från Gotland

Jag hittade ytterligare en smed, denna i full verksamhet.

Ännu en av de Gotländska Krampmackens besättning. Ivar Larsson kastandes en varpa.

Knepig gotlänning med varpa i högsta hugg

Med på resan var en liten flaska med speciellt porsbrännvin som min vän Raino hade sänt med. Jag tog farväl av runstenen och vi delade på drycken och undrade om/när vi skulle ses nästa gång. Sen bar det av till flygplatsen igen. Två dagar senare var jag hemma på Adelsö igen, fylld med minnen och slutfört uppdrag.

Dags att åka hem - ett sista avsked - när ses vi igen?