Det blev ornamentik och bilder med inspiration från sagan
om Tors fiskarfänge. (Läs sagan längre ner på sidan).

Efter mässan fanns runstenen i min runstensverkstad i
Hovgården. Där upptäcktes den av Hans, civilingenjör och byggare för bl.a. Globen i Stockholm, som såg möjligheten
att ordna ett bestående minnesmärke över sina gärningar.

Runinskrift:
Hans lät rista om vida resor och byggen, Globen främst. (Runstenen bär min signatur på sidan).

En runsten håller i många tusen år.  
Den tappar sin färg, blir övervuxen med lavar och mossor och om ingen gör rent den och målar upp den igen så kommer runstenen att glömmas bort under långa perioder.

Det är runristarens uppgift att belöna framtida generationer med vacker och intressant konst, om de bara vårdar stenen. Lyckas runristaren med detta så följer runstenens runinskrift med in i framtiden där runstenens ägare får en säker plats i historieböckerna.

Ett praktexempel på denna tankespiral är Sigurdsristningen.
Den finns avbildad i nästan alla böcker om nordisk forntid, den är kopierad, färglagd och inlagd i golvet på Historiska museets guldrum. Runinskriften som inte har någon anknytning till ornamentiken följer nu med den goda konsten in i framtiden.

En dag reser Tor till Jotunheim, till jättarnas land.
Där möter han jätten Hymer som utmanar Tor på fisketävling. Tor accepterar utmaningen men undrar vad som ska användas till bete. Jätten svarar att sånt får han ordna med själv. Tor går då ut i Jättens hage med oxar och väljer ut den bästa av dem alla, Himinjod, och tar oxens huvud till bete.

När allt var klart för avfärd tog de Hymers båt och rodde ut på havet.
Efter en stund tyckte jätten att de hade rott tillräckligt långt men Tor fortsatte att ro. Nu blev Hymer orolig och påpekade att de snart var så långt ut att de närmade sig Midgårdsormens vatten. När Tor väl stannade upp och började fiska blev jätten än mer orolig, Tor agnade med ett oxhuvud direkt på ankaret och jätten började förstå vad allt handlade om.

Tor slängde ut ankaret med oxhuvudet och höll i ankarlinan. Efter en stunds väntan kände Tor hur det nappade, han började hala in fångsten som var självaste Midgårdsormen. Tor halade och drog, han tog spjärn mot reling och durk, satte fötterna hårt i båtens botten, så hårt att det brast och foten for rätt igenom båtens botten.

Till slut fick Tor upp Midgårdsormen till ytan, han svingade sin hammare Mjölner för att krossa ormens huvud. Då for den skräckslagna jätten fram och med sin kniv och kapade ankarlinan. Midgårdsormen sjönk tillbaka ner i havets djup och Tor blev rasande, han klippte till Hymer så hårt att han föll över bord. Nu fick Hymer simma hela vägen tillbaka till Jotunheim, där jättarna bor.
--------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Originalet till sagan är lite längre och finns i dag kvar i minst två versioner. Under vikingatid måste sagan varit mycket populär eftersom delar av sagan har ristats in på både runstenar och föremål. Den del av sagan som jag har ristat finns dock inte på någon runsten för än nu.