Transporten gick trögt och man fick använda hela tre oxar för att flytta stenen. När stenen väl kommit på plats framför dörren till huset tog husfriden slut och ersattes av ”buller och bång” på nätterna. En gumma bröt benet och sonen i huset ”stötte” sig så illa att han senare dog. 

Efter detta beslöt man att flytta tillbaka stenen. 
När den första av de tre oxarna hade spänts för ilade den ensam iväg med stenen utan att tömmarna behövde röras. 
Färden tog slut först när ekipaget kommit fram till stenens ursprungliga plats. 

Olyckligt nog hamnade den i en djup grop och riskerade att täckas av jord och glömmas bort.

Ett år senare kom en skrivelse från ägaren av Göksbo gård, Lars von Engström, om att få ta hem runstenen och resa den på sin gård, vilket han ansåg vara bättre för stenen än att den skulle ligga i en grop i hagen och glömmas bort. s

Den 2 oktober år 1877 fick Lars von Benzelstierna Engström sitt tillstånd av Vitterhetsakademin. Något senare kom klagomål från Altuna församlings Fornminnesvårdare Carl G. Karlinder som ansåg att flytten "av ett kärt fornminne" skulle stoppas.

När flytten ändå genomfördes begärde Karlinder en förklaring av Vitterhetsakademins beslut, men någon förklaring lär aldrig ha kommit så i dag står denna vackra runstenen uppe på Göksbo gårds gårdsplan. 

Om ni vill besöka runstenen blir ägarna till Göksbo glada om ni föranmäler ert besök. Kontaktuppgifter finns under fliken Karta.